Måste älska Lego

Vill dela med mej av några övercoola bilder jag hittat av legobyggen. Lego har alltid funnits med i mitt liv, det var inte så kul bitar när jag var liten men som tur är blev det roligare när mina barn var små. Många långa dagar har vi suttit på golvet och byggt hus, borgar, skepp och bilar. Men riktigt så avancerat som på dom här bilderna var det förstås inte.

Dagens Filmcitat

It's a great thing when you realize you still have the ability to surprise yourself.

American Beauty

Pappor

Tänkte förresten på det här med pappor. Har tänkt på det en del sen jag läste en såndär helsides insändare på kultursidorna i nån tidning. Dom skrivs oftast av nån kändis och är ibland rätt korkade, men den här var bra. Minns tyvärr inte vem som skrev den men ändå. Det handlade nämligen om hur man minns sin pappa. Att han hade så många minnen av sin pappa (numera död) och saker dom gjorde tillsammans när han var liten. Dom var och fiskade, dom gjorde campingtrippar och spelade instrument tillsammans. Jättetrevligt i och för sej. Men sen kom han på att han inte mindes så mycket av sin mamma (fortfarande i livet) och saker som dom gjort. Hur kunde då detta komma sej? Att mamman inte gjort saker med sina barn? Nej, hon hade väl helt enkelt gjort som dom flesta mammor. För mycket.
Det är ju nämligen såhär: vad är det vi minns tydligast från vår barndom? (Eller livet i övrigt för den delen)Jo, saker som sticker ut. Vad är det som sticker ut? Saker som händer sällan. Många minns sina stunder med pappan för att han oftast inte var närvarande. När han väl var det gjorde han nåt kul med barnen. Och vad har då mamman gjort under tiden? Sett till att barnen kommit upp på morgonen, fixat frukost, följt till skolan, städat, bakat, diskat tvättat, handlat, jobbat, hämtat barnen, lagat middag, läst läxor, sett barnprogram, byggt lego, badat, nattat och läst sagor. Vem minns sånt? Jag vet att jag generaliserar nu men det ligger massor av sanning i det. Man minns inte mamman så mycket för att hon alltid fanns där. Pappor som inte alltid är närvarande har ett mycket tacksammare jobb. Det räcker att dom gör nån kul med ungen en gång i kvartalet så kommer dom ihåg det resten av livet. Mamman kan inte bara fokusera på det roliga utan är den som får tjata på ungen om att städa rummet, som måste säga nej till godistjatet i affären och som ibland måste laga mat istället för att bygga pussel. Vem minns sånt?
Jag säger inte detta för att dissa pappan till mina barn, jag säger det för att det är sant. Mina barn har en jättebra pappa, kunde inte önskat mej bättre. I alla 15 år vi levde tillsammans var vi ett bra team, vi hade samma tankar om barnuppfostran och vi samarbetade bra. Han var (och är) både snäll och omtänksam och har alltid värnat om mej och barnen. Även efter att vi delade på oss funkade det alldeles utmärkt med barnen, dom var det absolut viktigaste för oss. Han har ställt upp mycket och haft barnen hos sej när jag haft det lite tufft.
Men faktum kvarstår. Jag valde att jobba på nätterna och vara hemma på dagarna och fanns alltid där. När jag sov minns jag inte riktigt men det har alltid varit viktigt för mej att inte ha mina barn på dagis. Det tråkiga är att jag fanns där så mycket att dom inte minns saker vi gjort om inte pappa var med. Men jag hoppas att jag var en trygghet för barnen och att det hjälpt till att göra dom till dom fantastiska personer som dom är idag.
Jag minns också saker om min pappa från när jag var liten, just för att dom stack ut. Men inte av nån bra anledning.

Aladdin - ett välgörande ändamål

Äntligen en sak värd att stötta! Svenskar, förenen eder för denna fina tradition! Alla har vi väl suttit med en Aladdin ask och väntat på att nån ska ta dom sista, äckliga bitarna för att vi ska komma åt undre lagret. Inte minst vid juletid. För man måste tömma de översta först, jag tror det är lagstadgat till och med. Så blev jag lärd och så har jag uppfostrat mina egna barn. Trots många sura miner...haha...eftersom generationen som glatt tuggar i sej körsbär i likör och romrussin inte längre existerar. Men lagen gör. Det är bland annat av denna anledning som pappor finns. Det brukar nämligen vara dom som till slut offrar sej och tuggar i sej dom där sista läskiga sakerna som ligger i sina hörn. Av någon anledning har pappor alltid lättare än mammor att offra sej när det gäller något som innehåller sprit. Det är väl nåt genetiskt.
Jag tycker tyvärr att asken förändrats lite väl mycket sen jag själv var liten. Det är i och för sej rätt längesen men det är lite synd. Därför är det extra viktigt att värna om favoriterna som finns kvar. Gör din plikt, gå in o rösta!!
http://www.raddajulen.nu/

Dagens Serie

Barnafödande

Blir lite galen av dom här programmen på tv där "kvinnor" föder barn. Alltid amerikanskt förstås och ständigt och jämt tonåringar. Har dom inga preventivmedel i usa? Idag var det en 14-åring som födde barn....och en 16-åring som födde sitt andra! Det är ju helt sjukt. Vad tänker dom här töserna på egentligen? Dom har ju knappast nån aning om hur krävande det är att ha hand om ett litet barns liv. Och att det är på ditt ansvar att se till att det barnet har vad det behöver under dom närmaste 20 åren. Jag var själv bara 20 när jag fick barn och jag vet hur jobbigt det är.
Och så det här eviga tjafset om gud. Det gör mej så trött. "gud kommer att vaka över oss", "det är guds mening", "om vi bara ber så kommer gud att lyssna". Vilket jävla skitsnack. För det första, hur kan nån, år 2009, tro på nån form av religion som totades ihop för några tusen år sen. För det andra, hur kan man vara så egoistisk o tro att om det nu skulle finnas en gud, varför skulle han bry sej om just dej? Och hur skulle han ha tid? Med så mycket elände i världen varenda förbannade dag, hur kan man bara tro att det finns en gud? I så fall borde det ju räcka med att vara en god människa för att man ska få ha det bra. Och onda människor ska straffas och ha det dåligt. Som vi alla vet, funkar det inte riktigt så. Dåliga saker händer bra människor hela tiden. Och hemska människor ligger i gräddfilen och njuter av varje minut av sitt liv. Men då är det väl förmodligen så att man ska få sitt straff eller sin belöning efter döden. Jag skulle hellre vilja ha det nu.
Jag hatar all sorts religion, det orsakar så mycket elände i världen. Utan religioner hade planeten varit ett mycket bättre ställe att leva på. Jag har försökt att tro jag också. Men det gick inget vidare. Jag har alltid kämpat för att hålla näsan ovanför vattenytan, varje gång nåt varit bra i mitt liv så har det hänt nåt jävelskap. Medans människor runt omkring mej beter sej som idioter och bara ställer till med elände för andra, och dom har det hur bra som helst. Det där har jag liksom aldrig lyckats få ihop. Om jag var gud skulle jag se till att jämna ut oddsen lite. Så att det faktiskt lönade sej att vara en god människa och att hemska människor genast blev straffade för det dom hittar på. När det händer kanske jag kan börja tro. Inte annars.

Dagens Goding

Ola Svensson. Bäst i körslaget, Skåning, charmknutte och goding. Allt i samma förpackning.

Cheesy 80-tals filmer

Måste bara dela med mej av den här underbara bilden av Aylmer. Om ni inte har sett den fantastiska filmen Brain Damage så gör det. Hahaha.....kan förstås bara rekommenderas till dom som är svaga för oerhört fåniga skräckkomedier. Jag tycker den här filmen är helskön. Hur kan man inte gilla denna snubben?

Dagens Länk

Detta måste man ju bara älska. Jag är uppväxt med Magnus och Brasse och det är min själ fortfarande lika bra. Nostalgi på hög nivå.
http://www.youtube.com/watch?v=t7buBFyA9vM

Lite trist

Jaha...nu har det blivit såhär alltså...
Jag som alltid velat klara av mina problem på egen hand fick inse att det blivit mej övermäktigt. Jag behövde helt enkelt nån att prata med. Har ju funderat på det innan efter att Peter dog men det har liksom inte blivit av. Och hela tiden har ju känslan funnits att jag ska klara av det själv. Med hjälp av mina närmaste förstås. Jag är ju inte ensam att ha förlorat honom och fler människor delar min sorg. Men det har varit viktigt för mej att vara stark. Stark och duktig. Dom orden har jag upprepat så många gånger för mej själv att jag snart inte vet vad dom betyder längre. Hur är man om man är stark och duktig? Betyder det att man ska låtsas att allting är bra?Att orka ta sej igenom allt det tuffa utan att förlora fattningen?Eller betyder det kanske att det är ok att visa sej sårbar, visa hur ont det gör men att man ändå försöker ta sej igenom det så gott man kan? Kanske är det ok att be om hjälp med sånt man inte orkar själv och ändå vara stark? Kanske det är just det som är styrka....att kunna be om hjälp. För mej har det alltid varit ett tecken på svaghet, jag ber inte gärna om hjälp. Sitt eget liv ska man ju kunna reda ut liksom. Men livet går ju heller inte att planera. Ibland händer saker som gör att man tappar fotfästet i tillvaron och ibland behöver man hjälp för att orka stå stadigt igen.
Där är jag nu. När jag började på högskolan var mitt mål att bli samtalsterapeut. Men livet hade andra planer för mej och nu ska jag själv gå till en. Livet har i alla fall ett visst sinne för ironi. Och det är klart, vill man ha som yrke att hjälpa andra människor så behöver man ju gått igenom lite saker själv. Så bestämmer jag mej för att fortsätta utbildningen kanske jag har nytta av detta. En nybakad socionom, 23 år, precis flyttat hemifrån....vem kan få förtroende för en sån? Vissa saker kan man helt enkelt inte lära sej genom studier. Dom måste man leva sej till. När det gäller att hjälpa människor som hamnat snett av en eller annan anledning så är en livserfarenhet helt avgörande.
Det har min terapeut, hon har själv varit igenom tuffa saker. Och jag tror det kommer att göra stor skillnad för mej att ha nån utomstående att prata med. Det ska faktiskt bli riktigt skönt.