Hur vet man egentligen när man träffat nån som är rätt? Är det bara en plötslig himmelsk uppenbarelse eller kanske är det så att det tar lite tid innan man vet? Tja...jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Däremot så vet jag att jag träffat nån som känns bättre än någon annan som jag träffat. Om det nu räcker för att det ska vara rätt vet jag inte. Men det känns fint. Det känns som om det svåraste att balansera i ett "förhållande" är det fysiska och det mentala. Det har brukat vara så för mej i alla fall att jag har fått det ena eller det andra. Antingen så har den fysiska delen av förhållandet varit suverän eller så har man klickat mentalt. Ska det vara så jävla omöjligt att hitta båda sakerna i en och samma person? Det verkar så i alla fall.
Men med personen jag träffat nu verkar faktiskt båda delarna funka. Men, det är klart, så verkar det ju alltid i början. Så jag får väl avvakta lite och se vad som händer. Det jag vet är i alla fall att han är trevligt sällskap, vi gillar mycket samma saker när det gäller musik och värderinga till exempel. Vilket är skönt. Att man har samma grundvärderingar är viktigt, annars funkar det aldrig. Han är lätt att ha o göra med, inga konstigheter. Han gillar att slänga käft precis som jag :D vi har båda svar på tal och det är kul som fan.
Sen är det klart att det finns ett par saker som jag är lite tveksam till...men ingen är ju perfekt, eller hur?
Och så det svåra stadiet man befinner sej i nu när det är så nytt...skickar sms hela tiden och är orolig för att säga för mycket eller för lite. Kan ju tex säga att man längtar efter att träffas. Kan däremot inte säga jag längtar efter dej...dej blir för mycket. Kan också säga att jag tycker om att spendera tid med dej. Kan inte säga jag tycker om dej. Det är en fin linje man balanserar på...haha...vet inte varför det ska vara så invecklat men jag vill inte hamna i en situation där jag kommer i underläge. Om jag säger till honom att jag längtar efter honom och han svarar typ "vad trevligt"...då har jag direkt kommit i underläge. Då vet han att jag längtar och jag vet inte ett skit om vad han tycker. Men förmodligen längtar han inte lika mycket för då hade han ju sagt det. Och underläge är det sista jag vill hamna i. Därför gäller det att väga varje ord på guldvåg, läsa varje sms 4 gånger innan det skickas iväg...hela tiden tänka på att inte säga för mycket. För lite går bra, men absolut inte för mycket.
Vi får se hur det går...jag gillar honom i alla fall och trivs i hans sällskap. Sen får vi se. Tycker fortfarande det är jobbigt att ge av mej själv och mina känslor till nån annan. Är väl rädd för att bli sårad igen, rädd för att det ska tas ifrån mej. Andra gången vi träffades satt vi hemma hos honom och drack vin och lyssnade på musik. Vi älskar båda Ulf Lundell och plötsligt säger han: jag vet vilken låt jag skulle vilja ha på mitt bröllop om jag nu nånsin blir gift. Och så var det en underbar Lundell låt som heter "Kärleken förde oss samman". Fantastiskt val men en konstig sak att säga på andra dejten liksom. Hade en kvinna sagt så till en man hade han nog fan sprungit så fort han kunnat. Men jag tyckte det var lite gulligt. Han är dock 36 och har aldrig varit gift så det är väl kanske nåt man funderar på...hade ju varit trevligt att ha gjort det en gång i sitt liv. Han är känslosam, kramig och väldigt glad för att känna närhet...saker som jag uppskattar väldigt mycket. Ska i alla fall blir intressant att se vad det blir av det. Kanske inget...kanske allt...
