Läste igenom lite i min sons blogg idag och tycker fortfarande inlägget om långbeningar är kul. Eller harkrankar som han skriver (och som det egentligen heter) men för mej kommer det alltid att heta långbening. När ungarna var små lärde vi dom att det hette så, varken deras pappa eller jag tänkte på att det egentligen hette nåt annat. När min dotter sa det i skolan, att det hette långbening så skrattade alla...haha...hon tyckte det var lite skämmigt men det är ju faktiskt rätt kul.
När barnen var små tillbringade vi alltid ett par veckor varje sommar i min mammas sommarstuga. Den låg i Skummeslövsstrand och där var så himla mysigt. Det tog 10 minuter att promenera till havet och vi spelade en massa minigolf och utforskade skogen. Det var förbannat mysigt. Men när barnen lagt sej på kvällen började långbeningstjatet. Min dotter har en fobi mot alla varelser som har fler än 4 ben. Fråga mej inte varför. Min son kan ibland verka lite stöddig (det var likadant när han var liten) men han är egentligen en riktig mjukis. Han har också alltid haft väldigt bra självförtroende. Han har aldrig skämts för att gråta eller krama sin mamma mitt på skolgården fast hans kompisar såg det. Inte ens när han gick i högstadiet. För honom var det den självklaraste sak i världen att krama om mej om jag kom till skolan och det stod han för. Men han fick erkänna att långbeningar var något som han hellre var utan. Även om han inte skrek och gömde sej under täcket.
Denna självbehärskning hade dock inte hans lillasyster. Och det har hon fortfarande inte. Det är ju tyvärr så att långbeningar har en förkärlek för att flyga omkring huvudet på folk. Särskilt folk som ligger i sina sängar. Det blir oerhört varmt i en liten sommarstuga så vi var tvungna att ha fönstret öppet i ungarnas rum. Men vi drog ner rullgardinen för att försöka hålla insekter ute samtidigt som det kom in luft. Men långbeningar är envisa varelser. Plötsligt hördes skrikande från sovrummet och vi förstod att vara dags. Sebastian låg i sin säng, ganska lugn men med täcket uppdraget till hakan. Isabel, som inte alltid äger sin brors coolhet, satt med täcker om sej ihopkrupen i ena hörnan av sängen. Så fick deras pappa och jag (mest deras pappa) schasa ut alla långbeningar. Med lite tur hann dom somna innan nästa insekt kom in, annars var det bara att börja om igen.
Min kära dotter tycker fortfarande inte om djur med många ben. Hon klarar sej väldigt bra utan både långbeningar och spindlar. Men hon skriker inte lika högt längre, vilket jag är tacksam för. Det har till och med hänt att hon själv fångat en spindel i en burk och släppt ut den. Hon avskyr dom men ser ingen anledning att dom inte ska få leva. Mycket klokt tycker jag. Hon har faktiskt fångat en mus som katten bar in. Den levde i allra högsta välmåga så Bliss hade tydligen inte bitit så hårt i den. Hon släppte den på Isabels rum som i sin tur stängde till dörren och lyckades fånga musen. Jag blev rätt impad faktiskt. Sen släppte hon ut den i trädgården. Min dotter är verkligen djurvän och det tycker jag är underbart. Dessutom är hon en av dom roligaste personer jag känner och hon förgyller verkligen min tillvaro. Just nu är det lite tomt här hemma utan henne men eftersom jag vet att du läser min blogg ibland min älskling, så lägger jag ut en bild bara till dej från din ömma moder....hahaha...
