Jaha...nu har det blivit såhär alltså...
Jag som alltid velat klara av mina problem på egen hand fick inse att det blivit mej övermäktigt. Jag behövde helt enkelt nån att prata med. Har ju funderat på det innan efter att Peter dog men det har liksom inte blivit av. Och hela tiden har ju känslan funnits att jag ska klara av det själv. Med hjälp av mina närmaste förstås. Jag är ju inte ensam att ha förlorat honom och fler människor delar min sorg. Men det har varit viktigt för mej att vara stark. Stark och duktig. Dom orden har jag upprepat så många gånger för mej själv att jag snart inte vet vad dom betyder längre. Hur är man om man är stark och duktig? Betyder det att man ska låtsas att allting är bra?Att orka ta sej igenom allt det tuffa utan att förlora fattningen?Eller betyder det kanske att det är ok att visa sej sårbar, visa hur ont det gör men att man ändå försöker ta sej igenom det så gott man kan? Kanske är det ok att be om hjälp med sånt man inte orkar själv och ändå vara stark? Kanske det är just det som är styrka....att kunna be om hjälp. För mej har det alltid varit ett tecken på svaghet, jag ber inte gärna om hjälp. Sitt eget liv ska man ju kunna reda ut liksom. Men livet går ju heller inte att planera. Ibland händer saker som gör att man tappar fotfästet i tillvaron och ibland behöver man hjälp för att orka stå stadigt igen.
Där är jag nu. När jag började på högskolan var mitt mål att bli samtalsterapeut. Men livet hade andra planer för mej och nu ska jag själv gå till en. Livet har i alla fall ett visst sinne för ironi. Och det är klart, vill man ha som yrke att hjälpa andra människor så behöver man ju gått igenom lite saker själv. Så bestämmer jag mej för att fortsätta utbildningen kanske jag har nytta av detta. En nybakad socionom, 23 år, precis flyttat hemifrån....vem kan få förtroende för en sån? Vissa saker kan man helt enkelt inte lära sej genom studier. Dom måste man leva sej till. När det gäller att hjälpa människor som hamnat snett av en eller annan anledning så är en livserfarenhet helt avgörande.
Det har min terapeut, hon har själv varit igenom tuffa saker. Och jag tror det kommer att göra stor skillnad för mej att ha nån utomstående att prata med. Det ska faktiskt bli riktigt skönt.
1 kommentar:
Det finns ingen instruktionsbok för sådana här händelser, tyckte att jag var den som behövde vara stark för att vara ditt stöd, tyckte det var viktigare än allt. Att be om hjälp är att våga inse att man inte kan klara av något själv, oftast tar stoltheten överhand och man kommer aldrig så långt, vilket inte är respektabelt någonstans.
Håller definitivt med dig också där, för vilken person med problem över typ 35 skulle vilja ha råd och hjälp av en twentysomething? Ger du dig fan på det blir du en dag en av de bästa terapeuterna, det lovar jag dig.
//Kattulven
Skicka en kommentar