måndag 7 september 2009

Drömmar

Har inatt för första gången drömt om min borgångne älskling. Efter 16 månader såg jag honom äntligen i mina drömmar. Har längtat efter det så länge och äntligen fick jag se honom och höra hans röst. Tyvärr vaknade jag och var tvungen att rusa ut på toa och det förstörde ju en del av drömmen. Ska ju egentligen ligga kvar i sängen och försöka hålla kvar drömmen så länge som möjligt för att komma ihåg detaljer. Nu blev det inte så men jag kommer ihåg lite i alla fall. Han hade hela tiden firmakläderna på sej vilket förstås är typiskt. Sällan man såg honom i nånting annat. Och drömmen var i färg...jag har hört att om drömmen är i svartvitt är det bara en dröm men om det är i färg så är det personen i fråga som skickar en hälsning. Förmodligen bara rent skitsnack alltihop men dock. Jag tror ju inte på ett liv efter döden så då kan det ju knappast ha varit en hälsning. Bryr mej inte så mycket om vilket, jag ville se honom igen och höra hans röst och det har jag gjort nu. Underbart.
Det märkliga med drömmen var att jag visste att han skulle dö. Jag visste att det var den där dagen han skulle dö och jag brottades med om jag skulle berätta det för honom eller inte. Då kunde han ju stanna hemma från jobb och slippa råka ut för olyckan som tog död på honom. Men jag tror att det är som i Final Destination, redan när du föds får du ett nummer. Det är ditt dödsnummer liksom. När det är dags för ditt nummer så dör du oavsett. Det är inget att göra åt. Det är hela tiden förutbestämt exakt när du ska du och inget du gör kan ändra det. Skulle du undslippa döden den gången så tar han dej ändå. Du kan inte undgå ditt öde.
Om jag sagt till den där dagen att han inte skulle köra till jobb så hade han ändå dött på nåt annat sätt. Hans tid var helt enkelt ute. I drömmen vet jag inte om jag sa nåt, för jag vaknade innan. Men jag tror inte att jag gjorde det, det hade liksom inte hjälpt. Märklig dröm men jag är glad att jag fick se honom igen efter 16 långa månader. Kändes lite trösterikt liksom. Han såg ut exakt som när han levde, skönt att han inte såg ut som på visningen när han låg i kistan. Det var ingen rolig syn. Man får gå igenom mycket när en älskad människa dör. Hur lång tid det tar att hämta sej vet jag inte. Jag har inte kommit dit än.

Inga kommentarer: