Ibland är det hopplöst att vara sömnlös. Oftast gör det inte mej så mycket eftersom jag så sällan måste upp på morgonen men imorgon (eller rättare sagt idag) så måste jag det. Inte megatidigt men jag måste upp o dona lite innan folk kommer. Idag ska jag ha hem mina underbara barn och min blivande svärdotter. Min kompis får också vara med på ett hörn. Det är alltid kanon att ha dom här och vi spelar alltid sällskapsspel vilket är suveränt kul. Jag är förstås obestridlig mästare på TP eftersom jag är så himla smart hahaha men när det gäller Charad är motståndet lite tuffare(budgetunderskott är en lurig en) och likaså Alfapet. Men oavsett resultat så är det alltid lika underhållande. Och lite öl o vin till det gör förstås inte saken sämre.
Och eftersom klockan alldeles strax är 4 på morgonen så borde jag förstås sova. Men det är svårt o göra det på beställning.
Låg här o tänkte på hur mycket jag saknar mitt gamla liv. Känns inte som om jag fixar att skapa ett nytt. Jag saknar min älskling, vårt hus, våra katter...jag saknar att ha lite mål och mening med livet. Nu är det svårt bara att komma ur sängen på morgonen. Det finns ju liksom ingen anledning egentligen. Ingen bryr sej om om jag ligger i sängen eller vad jag gör. Det finns ingenstans jag behövs, ingen som saknar mej om jag inte dyker upp nånstans. Så...what's the point liksom.
Idag är det 16 månader och 15 dagar sen min älskade man togs ifrån mej. Jag har väl förstått nu att han aldrig kommer tillbaks men lik förbannat känns det overkligt. Ibland fattar jag knappt att det verkligen har hänt, att jag har gått igenom allt det där. Att höra från en polis att min älskling är död, att se honom ligga på bårhuset och se ut som om han sov, att begrava honom, att bära honom, min stora fina man, i en liten urna. Att sitta i vårt hus på landet, mitt uppe i renoveringen, alldeles ensam. Helt plötsligt är allting bara borta. Livet försvunnet. Han som alltid sa att vi skulle bo minst 30 år i det där huset. Vi skulle bli gamla där o sitta på trappan och gagga. Det huset delade vi i 1 år, 8 månader och 3 dagar. Sen var det slut. Så vad fan är meningen med det? Det finns en mening med allt som händer brukar folk säga. Vilket kvalificerat skitsnack. Livet är bara en serie av slumpartade händelser. Fuck mening. Det finns ingen jävla mening. Vad är i så fall meningen med att han skulle dö vid 37 års ålder och att jag skulle sitta där som nybliven änka, 41 år gammal. Önskar att nån kunde berätta meningen med det. Jag tycker all sorts religion är så förbannat idiotiskt, att nån kan tro på sånt övergår mitt förstånd. Men tänk så skönt det måste vara att alltid kunna säga: det är guds mening. Så jävla skönt att aldrig ha nåt eget ansvar. Allt sker bara som gud vill. Om det är sant då tycker jag gud är en stor, jävla skitstövel som tog min älskling ifrån mej. När jag för första gången på åratal mådde riktigt bra.
Men jag fattar ju att inte allt handlar om mej. Jag inbillar mej inte att jag är solen och att allt annat kretsar runt mej. Den illusionen togs ifrån mej i oerhört unga år. Men det är inte lätt att försöka förstå varför saker händer. Vi var lyckliga med varandra och med vårt älskade hus. Vi hade båda äntligen fått det boendet vi drömt om så länge. Tills nån polis kom o sa att han var död och aldrig skulle komma hem mer. Så snabbt kan det gå...på morgonen hade jag allt och på kvällen var det borta. Precis alltihop.
Jag antar att det inte precis hjälper min sömnlöshet att ligga och tänka på sånt....men det är ofta på nätterna som såna tankar kommer smygande. Inte mycket att göra åt. När det är mörkt ute och jag ligger här ensam i min säng i ett rum som jag önskar var ett annat. Det är samma säng men rummet är helt annorlunda. Andra sidan av sängen är för evigt tom...och utsikten från mitt sovrumsfönster är förändrad. Det går bara inte att beskriva hur mycket jag saknar det livet som jag aldrig får tillbaka. Jag hoppas att jag nångång kan känna livsglädje igen men min man och mitt hus kommer jag att sakna så länge jag lever.
Just nu kom min älskade katt och hoppade upp i sängen. Hon ligger på min bröstkorg med huvudet lutat mot min kind. Nästan som om hon visste att jag behövde det. Tänk så mycket en spinnande katt kan göra. Skönt att inte vara helt ensam i mitt mörka rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar