Så var ännu en spelkväll över....lika härligt som vanligt. Min dotter, min son med fästmö och min bästa kompis. Helt suveränt. Jag regerade förstås i TP....som vanligt. Eller som oftast i alla fall. Alfapet däremot var lite lurigare, där är jag definitivt inte bäst. Vet inte varför egentligen, jag är ju bra med ord. Men vafan, man kan inte va bäst på allt. Och sen favoritaren...Charad. Hur jävla underbart är inte detta spel!? Heter ju Pictionary numera har jag förstått, fattar bara inte varför det ska va så. Men spelet är väl det samma. Sån enkel och bra idé egentligen. Du ska rita nåt på ett papper och dom andra ska gissa vad det föreställer. Kan inte va mycket enklare. Och det är så förbannat kul, man kan höra dom märkligaste gissningar. Och teckningarna blir ju bara så fina...hahaha....nu vet vi i alla fall att man ska använda 3 fingrar när man pekar, att lim kan se ut precis hur som helst och att "löser man många, kan man lösa fler". Sedär, riktiga visdomsord.
Tror fan jag har världens bästa barn alltså...dom är förbannat trevliga och underhållande. Så glad att dom fått mitt sinne för humor. Inte för att deras pappa är nån tråkmåns men jag tycker ändå att jag är roligare.....dessutom är dom intelligenta och duktiga. Sonen har jobb, lägenhet och urgullig fästmö. Har aldrig haft några stora problem med honom, han har skött sej. Likaså dottern. Hon är duktig i skolan, populär kompis och ett oerhört trevligt sällskap för mej här hemma. När hon inte är här känns det så förbannat tomt. Jag vet att måste vänja mej eftersom hon förstås kommer att flytta hemifrån en dag, hon är ju faktiskt 18 år nu. Men det vill jag helst inte tänka på. Vi har aldrig några problem eller bråk utan trivs helt enkelt i varandras sällskap. Är evigt tacksam för att mina barn har blivit så härliga personligheter som har mål och drömmar. Så många ungar nu som bara skiter i allt och är till elände för sina föräldrar. Så har det aldrig varit för mej. Jag vill förstås gärna tro att jag och deras pappa har haft lite med det att göra under deras uppväxt. Vi är väl helt enkelt bra på att uppfostra barn. Och att se barnen växa upp och utveckla egna personligheter är underbart. Och dessutom kan man se sej själv litegrann i barnen. Uttryck, gester, utseende, samma sorts humor. Då känner man att en liten del av en kan leva kvar även efter att man själv är borta.
Även om jag gärna vill att mina barn väntar lite längre än jag med att skaffa barn så är det ändå härligt att ha barn som är 18 och 22 när jag själv inte är mer än 42. Dels för jag tror det är lättare att relatera till och umgås med sina barn när åldersskillnaden inte är alltför stor. Och dels för att jag kan ha ett liv efter att barnen blivit vuxna och ändå inte vara lastgammal. Inte för att jag vet vad jag ska göra med den delen av mitt liv men alltid händer det väl nåt. Trodde ju att jag skulle dela dom åren med min älskling i vårt hus. Och slippa vara ensam. Men nu blev det ju inte så, nu är jag lik förbannat ensam ändå. Men vem vet, det kanske finns nån mer man därute som kan älska en kvinna som jag. Jag haft mycket tur med kärlek i mitt liv. Det enda jag egentligen alltid haft tur med. Så det är väl inte riktigt rätt att kräva mer. Så det gör jag inte. Men jag önskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar